När man slits upp som ett presentpapper.
När sår man tror är läkta rivs upp, och dessutom får sällskap av nya - som görs av en seg, gammal brevkniv. Då är det jobbigt att andas. När klumpen har bildats i mellangärdet och sakta vandrar uppåt och det känns som om man ska kvävas. Tårar fyller ens ögon men man blinkar envist bort dem medans känslan av att bli kvävd växer större.. När man bara vill sätta sig och bryta ihop, men rädslan för att visa sig svag håller en tillbaka. Känslan att även vara maktlös, att veta att det enda man vill är att hitta en lösning på problemet men att det inte går. Att ha en känsla av att en så nära har gjort något så hemskt. När man inte vet vad man ska ta vägen. Klumpen växer sig större och det känns som om hjärtat snart ska explodera. Det spricker inifrån och man vet att snart krossas det likt isen på sjön, och man vet att det inte tar lång tid innan man bryter ihop av sorg. Den känslan lever jag med såfort jag hör namnet. Att känna sig som ett presentpapper. Det är vidrigt. Det är bara tre ord jag vill säga Jag saknar dig, hjärtat!
Förresten, Gála är opererad och nu håller jag tummarna att hon ska bli bra. Håll dem Ni med.
