Tankar på kvällen..
Men likt förbannat gör jag det, det blir fan inte bra.
Idag har det kommit både en och annan kommentar från folk i min närhet, bland annat:
"Vart har din empati tagit vägen?"
"Vart har du tagit vägen?"
"Du är riktigt dum i huvudet"
Ni anar inte vem det är som säger sånt heller. Det är så sjukt.
Jag är en sådan person som DIREKT tänder till och försvarar mig med samma medel.
Kallar någon mig för dum i huvudet då vänder jag det oftast direkt tillbaka. Då är jag ännu mera dum i huvudet.
Jag menar, visst det är inget att bry sig om. Men när man får höra det ofta då är det inte så lätt att knäppa av det.
Förvisso borde man vänja sig, men det gör inte jag av någon jävla anledning. Och det är synd.
Dessutom sätter andra kommentarer, bland annat "Vart har Du tagit vägen?" alla mina tankar i rullning.
Jag blir så frustrerad; illamående, ledsen, förbannad, tårögd och fundersam.
För ärligt talat, jag kan inte se på mig själv och se samma person som för ett år sedan. Det går inte.
Jag vet inte vart jag har tagit vägen, jag vet inte vem jag är.
Jag vet att jag är en bitter, ledsen människa just nu. En som lever som i en bubbla, allt rullar på i sin dagliga rutin
men tankar, känslor och allt är avstängt.. Jag går på autopilot liksom.
Det är som om jag ser och hör allt, men ser mig från utsidan. Jag blir ibland arg på mig själv för att jag handlar på ett visst sätt men jag orkar inte göra något åt det, och jag har ingen aning om vad jag ska göra..
Ibland får jag skymtar av mitt gamla jag och det är underbart. Men det gamla jag göms undan snabbt igen.
Som alltid är masken på, men inuti är jag helt förstörd. Och jag har ingen aning om varför.
Det sjuka är att det är två, två, personer som får mig att komma upp till ytan igen.
Tessan, som jag litar på mest här i världen. När jag pratat, gråtit, skrattat och tröstats av henne så är jag alltid mitt gamla jag. Mitt glada jag som inte har några problem här i världen. Som har sympati och empati för alla människor, som uppskattar alla för de som de är och inte bara ser nackdelar..
Mathilda, som jag ->alltid<- har kul med. ALLTID. Jag blir fjortis-Frida som garvar sönder för minsta lilla. Den äkta Frida som skrattar med hela själen och hjärtat och inte bara munnen. Och skratt, det blir det många !! Folk omkring stör sig så mycket, det syns. Men inte bryr vi oss, vi skrattar på och ligger på golvet av skratt. Det är liksom vi mot alla andra! Och jag vet att jag skulle göra allt för att hon skulle vara glad!
Förutom dem så har jag självklart min underbara Lúkas.. Som betyder SÅÅ mycket för mig, han betyder allt.
Hade jag inte haft honom hade jag dragit för längesedan. Jag hade inte orkat utan honom.
Så. Nu har jag skrivit av mig. Det här inlägget försvinner säkert imorgon.
Mitt hjärta och bästa vän, den som känner mig bäst.
Tycker de är enormt starkt av dig att skriva detta. Gjorde mig rörd också! Du är är grym Fridis :)
Människor förändras vare sig man vill eller inte, och inte en människa är den dom var för ett år sedan. Livs erfarenheterna formar oss till människorna vi blir/är.
Folk får säga vad dom vill, men glöm aldrig. Du är en helt Underbar människa! Och en av de som betyder mest för mig på denna jord!
Bli inte osäker på dig själv, det är ju det dom vill. Stå på dig skitunge :)
Man är den man är och så är ju livet. Om någon inte gillar det så är det den personens problem :). Du ska bara vara precis så som du är! Och jag tycker i vilket fall att du är en grymt stark person som kan mycket om mycket! ;) Du skulle bara veta hur mycket du hjälpt mig den senaste tiden. Så det där med egoist fattar jag inte alls. Men tack vare dig kan jag stå på mig lite mer i min ridning! :) Så nu kommer jag med ett lite fjuttigt försök här att få dig att känna samma sak. Men i vilket fall, DU är perfekt precis som du är! :)
Menade såklart empati innan :). Du har visst empati för andra!
