Lúkas frá Valshamri

Självklart börjar jag med Lúkas, mitt (L).


Lúkas frá Valshamri
f. 1997
e. Tývar frá Kjartansstöðum
u. Agnarögn frá Valshamri

Lúkas, världens Bästa Lúkas. Finns så himla mycket att skriva om den här hästen att jag inte vet vad jag ska börja.
Min bästa vän och ja.. Mitt hjärta helt enkelt.
Det började med att jag såg honom till salu på Frostimports hemsida, i början av 2005.
Läste beskrivningen, kollade bilden och bara visste att ja.. Han skulle jag ha.
Såg honom även på en saluhästvisning och mitt hjärta tog ett skutt när jag såg honom.
En dag var han såld och jag blev faktiskt lite ledsen, hur man nu kan bli ledsen över något sådant.
Döm då av min förvåning när jag fick reda på att han köpts in till Skogsholmen (där jag red, bodde och ja.. levde ;)) och stod i paddocken en lördag. Närmare 5 mars.
Den 28 mars 2005 fick jag provrida honom för första gången. Det gick inte så bra, inte alls rättare sagt.
Hoppade upp, sadeln gled på sned och jag trampade till, kom åt honom med skänkeln och han drog iväg i full kareta, sadeln snurrar och jag flyger av i lerpölen närmast grinden :D
Blev (del)fodervärd på honom i september -05 och red honom mer eller mindre själv tills januari/februari -06.
Han skulle gå med i ridskolan men det gick inte, han skenade med ryttarna (han är en riktigt känslig enmanshäst) så det beslutades att han skulle säljas.

1 maj, 2006 så var pappa kvar lite extra i stallet. Jag misstänkte först att de tänkte på att köpa honom, då jag var helt förstörd över att han skulle säljas, och hört mina föräldrar prata om stallhyra etc.
Men inte tänkte jag mer på det, det var inte ovanligt att han pratade med Anna.
Min vän Erika och jag skulle rida ut, så vi hämtade hästarna, pappa åkte iväg och medans jag gick tillbaka från hagen med min älskade häst i handen så kom Anna fram till mig. Jag kände på mig att något var "fel".
Hon sa: "Igår var det några här och kollade på honom"
och jag kände redan då att jag bara ville sätta mig på marken och gråta.
"Och.. Ja.. Han är såld nu"
Var på jag bet mig hårt i läppen, knäna började skaka men beslutade mig för att bita ihop. Vara stark.
1000 tankar gick runt i mitt huvud, hur skulle det kännas när han åkte, vem skulle jag rida nu? etc.
"De som kollade på honom var dina föräldrar... Och.. Han är din nu"
Då blev det för mycket och jag började storböla på plats !! Jag gråter än idag när jag tänker på det, av lycka förstås.
4 år har gått sen vårt första möte och jag kommer alltid att älska den här hästen, lika mycket nu som då.

För han är ju trots allt min bästa vän!

RSS 2.0