Fridas blogg - ett hästliv

Ni vet det finns en känsla, man kan inte riktigt beskriva den.. men jag ska försöka.
Det är ett obehag, ett slags omedvetet men ändå medvetet att det är en falsk människa man sitter framför.
Det känns som om ORDEN de kommer uttala såfort man vänder ryggen till, som om de orden bränner i ryggen.
Inte blickar utan ord. Det är ett sjukt obehag och jag gillar det inte alls.

Sen när man får höra vad andra sagt, ni vet man ska inte bry sig. Det gör jag inte heller, men det sticker alltid till i hjärtat.
Men jag visste om det redan från början, liksom orden har redan börjat mmed att bränna sig fast redan i ryggen.
Det man inte vet är att de senare bränner genom ryggen och landar i hjärtat.
Det gör ganska ont.

Jag kan säga såhär; Min häst.. Loket alltså. Han är inte vacker. Inte alls, inte för andra.
Han är förmodligen ett praktexempel på en häst som inte kommer att komma något långt, typ lättklasstävling max.
Det har jag vetat om HELA tiden, jag har ridit hästar med enorm kapacitet och så hästar med mindre.
Men jag köper mig då rakt inte till framgång, vad spelar det för roll om man köper sig en häst som är fin, när man ändå inte kan rida den på samma nivå? När man sänker hästens förutsättningar?
Det spelar ingen roll, för med min Lúkas är det så mycket mer än bara tävla. Vi har en relation.
Ni vet, jag kan gå runt i paddocken och han har huvudet sänkt och följer efter mig.
Jag kan ha honom lös i stallgången och fokusen är hela tiden på mig.
Jag kan sitta på en gräsmatta och han betar, när jag börjar pilla på honom kan han stanna upp. Bli helt stilla och bara lyssna på vad jag gör.

Ja, det är så mycket mer än tävling och resultat.
Det är vänskap. Ja, han är ju faktiskt min bästa vän.
Tänk på det nästa gång Du köper dig nya resultat. Och har mage att kommentera mina.
För jag har redan kommit så mycket längre.


Min bästa vän och jag